Någonting i Sverige är fel, väldigt fel. Åkesson kan sitta i TV4-as morgonprogram och tala om klaner, inte bara en gång, utan flera, för att betona att brottslingarna har sin bakgrund i utlandet. Ingen säger någonting om att han därmed pekar ut alla de invandrare som jobbar och håller Sverige rullande men ändå bor i utsatta områden därför att folk pratar med dem där. Det gör de i mindre utsträckning i villaområden.

Men det är inte bara det.

Pekka Haavisto och Alexander Stubb mötte varandra i duellen om posten som president i Finland. Pekka kommer från en finskspråkig familj, han är homosexuell och miljöpartist. Han gick starkt på svenskspråkiga Åland vilket får mig att undra om sannfinländarna inte har lite fel när de inte vill acceptera svenskspråkigheten. Han gick också starkt i Norra Finland.

Vilka partier går framåt i norra Sverige? Sverigedemokraterna! Var går Miljöpartiet gå framåt? Ingenstans, skulle jag vilja påstå.

Så här i efterhand – när jag inte längre är medlem av MP – drar jag slutsatsen att det diskuteras mycket mer om vem som ska göra vad i partiet än vad som ska göras och hur det ska göras.

Sverige är splittrat. Vem ska vi ge skulden för det?

Det är väljarna som röstade in SD i riksdagen. Riksdagspartierna tvingades att hantera situationen. Gjordes det på ett bra sätt? Nej. Och nu sitter vi där med en statsminister som antingen uppträder som en ilsken terrier eller som en lismande lakej. Som får kred trots att han inte gör något rätt.

Sveriges unga behöver hopp, inte fängelser. Att klassa dem som klanmedlemmar lyfter dem inte.