Inte nu igen! Ännu en av dessa förståsigpåare som gör mig irriterad. Kock och kokboksförfattare. Hen lagar restaurangmat. Jag lagar mat till två personer. Det är en jävla skillnad.

”Sluta se frysen som ett mausoleum. Skapa måltider av det som finns där.” Jamenvisst. Det är precis vad jag gjort i hela mitt liv men det han skriver visar att han inte begripit hur ett vanligt hushåll fungerar.

”Grava eller gör en coleslaw av bladen på broccolin.” ”ät stammen – en delikatess!” ??? OK. Om du bor i villa och odlar själv kan hans råd fungera men det finns inga blad på frusen broccoli och allt annat än frusen broccoli vore slöseri i vårt hushåll. Jag köper frusna grönsakernär de finns.

Jag har ingen bytta i frysen där jag lägger grönsaker som blivit över. Jag skär upp dem och fryser in dem i plastpåsar. Paprika och purjolök. Svamp – om den nu inte redan är frusen. Dessvärre förlorar många grönsaker konsistensen när man fryser in dem men det är klart, du kan alltid köra morötterna och squashen i en mixer till en smoothie. Själv föredrar jag att tugga maten.

Det går bra att riva och frysa in hårdost också - problemet i vårt hushåll är att de överblivna bitarna inte är tillräckligt stora för att motivera arbetet med att göra rent hushållsberedaren. 

”Gör frysen överblickbar. Skriv vad det är i påsar och lådor.”

Lägger du grönsakerna i en låda måste du använda alltsammans på en gång. Du får inte upp locket. Lägger du dem i en påse kan du som regel ta lite av det i taget. Då ser du vad som är i den. Använder du burkar räcker det inte med att skriva en lapp utanpå. Du måste ha det uppskrivet på en lista utanför frysen och vara noga med att kryssa över när du tar ut innehållet och inte glömma att skriva dit vad du lägger dit. Glöm inte att skriva datum på när du fryser in maten. Den håller sig inte hur länge som helst ens som frusen. Det äldsta måste förbrukas först. Dela in frysens utrymmen så att du har ett för grönsaker, ett för kött, ett för färdiglagat, ett för bröd o s v.

I juni – när det var som varmast – hade min ICA-handlare förköpt sig på högrev. Jag köpte en bit, rödmärkt med uppmaningen att den skulle tillagas och ätas på en gång, och la in den i frysen och där fick den ligga till i torsdags när utomhustemperaturen passade bättre för matlagning. Nu har jag fem lådor med gulaschgryta i ena lådan. Där finns lita kalops, stek och kycklinggryta kvar. Portionerna är inte så stora. De har blivit mindre sedan vi slutade jobba.

Jag sparar tid genom att laga storkok men maten smakar ofta bättre när den tillagas i lite större kvantiteter.

I frysen finns riset som blev över. Om jag häller en skvätt vatten i går det bra att mikra.

Och så uppmanas vi att äta musslor för musslor är ett klimatsmart alternativ och det har han rätt i. Men han borde tala om var i Eskilstuna jag får tag på dessa eftertraktade musslor. Om frusna – styckfrusna. Jag tänker inte springa runt i hela stan för att leta efter dem och jag vill köpa dem i en affär som är öppen när jag passerar, inte i en fiskbod som är öppen några timmar i veckan.

”Det här var vad jag drömde om som barn,” sa en av idrottarna på TV efter att ha vunnit en tävling. Vilken tävling eller vilken sport hen deltagit i minns jag inte, däremot min första reflektion; ”är det något att drömma om?” Givetvis är det det, men inte i min värld.

Hur som helst. Jag började fundera över hur jag förverkligat mina egna drömmar. Eller rättare sagt; jag frågade mig varför jag aldrig – hur ska jag formulera det? – kämpat för mina drömmars förverkligande. Och det trots att jag älskar det citat av den ryske filosofen Pisarev som jag en gång i tiden hittade i Lenins Vad bör göras: "Disharmonin mellan dröm och verklighet gör ingen skada, bara den drömmande allvarligt tror på sin dröm, om han uppmärksamt iakttar livet, jämför sina iakttagelser med sina luftslott och överhuvud arbetar samvetsgrant på att förverkliga sin fantasi. Om det finns något samband mellan drömmen och livet, då är allt i sin ordning."

Snart sjuttiotre år gammal måste jag kunna sätta mig ner och ställa frågan varför utan att börja älta gammal skit.

När mina kompisars barn började skolan på åttiotalet blev jag avundsjuk på dem eftersom de gick tillsammans från dagis till skola. Jag kände bara en enda elev på hela skolan i första klass och hon gick inte i min klass. Trettioen elever i varje klass, fyra klasser i varje årskull, tre årskullar i samma skolbyggnad. Tillkommer tolv lärare, vaktmästare och säkert några fler. Knappt fyrahundra personer att lära känna.

Det var fler människor än de jag kunde sätta namn på. Jag visste inte vad ett dagis var, hade aldrig hört talas om TV. Vi hade ingen telefon. Prenumererade inte på någon tidning. Brorsan säger att pappa protesterade när mamma köpte en radio.

Jag kan skriva ytterligare några rader om varför men oavsett det blev jag ett mobbningsoffer. Jag hade fått lära mig att vi måste lösa våra problem själva men jag hade ingen aning om hur.

Lärarna visade sig inte ute under rasterna.

Värre var att ingen trodde att det var någon mening med att jag utbildade mig. Inte ens mina föräldrar. Ingen berömde mig. Minnet är bedrägligt men det var heller ingen som talade om för mig hur jag skulle kunna bli bättre på någonting. Jag lider av en enkel form av dyskalkyli. När vi räknade med bokstäver fick jag högsta betyg men siffrorna bytte plats med varandra. Förmodligen hade mina lärare inte hört talas om dyskalkyli. Visste de vad pedagogik var?

Min stora dröm var att bli författare. Utan att någon läst en saga eller berättat något för mig som barn. Utan att det hänt något dramatiskt i mitt liv. När jag flyttade från Karlshamn kastade jag mina gamla dagböcker. Varför? Tolvåringen klagade på att hon var trött, dag efter dag, och jag insåg att hon var trött eftersom det hände allt för lite i hennes liv.

Mitt försök att förverkliga drömmen resulterade i två hittills opublicerade böcker. ”Vi publicerar den om du gör den lite bättre?” Vad är det? Jag måste rimligtvis få veta vad ”lite bättre” innebar. Jag har ingen aning. Lika lite som jag visste att mina problem med statistikmatten i gymnasiet berodde på att jag var extremt dåligt på att addera.

Jag borde vara rädd, har jag fått höra. Elva skjutningar i år. Glömde inte medierna bort att räkna upp de sista?

Men jag är inte rädd. Vi har cyklat igenom Årby och Skiftinge en gång i år, Lagersberg har vi passerat lite oftare, vi bor i Nyfors men vi sitter inte ute på gatan och väntar på att bli skjutna. Om någon började idka prickskytte mot cyklisterna på cykelvägen till Ärla finge vi däremot ta det på fullt allvar. Hittills i sommar har vi tillbringat mer tid där än utomhus någon annanstans i kommunen.

Skämt åsido. Jag är inte rädd för döden, jag har accepterat att döden inträffar när den inträffar. Resan dit är betydligt besvärligare. Det är inte roligt att se hur kroppen tynar bort.

Enligt mitt sätt att se på problemet är det oväsentligt för den som dör när det sker – i vart fall efter det att döden inträffar. Om skytten gör ett bra jobb går det snabbt. Och då lider inte den som dör. Då lider hens anhöriga och personerna i hens närhet. Då är det deras sorg som är den egentliga skadan.

När skytten gör ett dåligt jobb och den träffade personen får men för livet – och då behöver det inte vara ett skott, det kan vara en annan form av våld, till och med i psykisk form – borde straffet i mina ögon bli högre. För då är det offret som lider, inte personerna i omgivningen.

Efter döden borde vi alla grävas ner i ett jordskikt där vi blir tillgängliga för maskar och mikroorganismer så att de kan bryta ner våra kroppar och återanvända råvarorna, som i Hugh Howeys Ull, men det går inte enligt svensk lag.  

Jag kan se att det finns orsaker att vara rädd. Om du till exempel befinner dig i östra delarna av Demokratiska Republiken Kongo – ett område där 120 terrorgrupper opererar (de nöjer sig inte med att skjuta folk) – eller om du tillsammans med alldeles för många andra människor är på väg över Medelhavet i en skeppsoduglig båt, eller om du försörjer dig på den inofficiella ekonomin i det globala syd och inte vet varifrån du ska få pengar till nästa mål mat eller var du ska sova på natten. Då har du orsak att vara rädd.

Men efter döden finns ingenting att vara rädd för. 

Usch! Nu har det hänt igen. Ännu en gång känner jag för att kritisera den kategori av människor som jag inte får kritisera om jag ska vara Politiskt Korrekt.

Vi öppnade porten ut mot gatan för att hämta våra cyklar, den som går till innergården. Garaget byggdes på femtiotalet och de som planerade det måste ha förväntat sig att bilarna skulle bli mindre, inte större. Platserna är uthyrda för en billig penning men på bara fyra av platserna står bilar, övriga används till cyklar, motorcyklar och för förvaring. Våra cyklar står på en garageplats som är för liten för en mopedbil.

Garageuppfarten är smal. Du kan inte stanna i den och öppna bildörrarna helt. Du har knappt halvmetern på dig åt vartdera hållet – bortsett från några meter längst upp där sopvagnarna står.

En av våra grannar – som inte har garageplats – hade smitit in med sin bil och ställt sig i backen upp, krånglat sig ut ur bilen och höll på att lasta ut grejer ur bakluckan på bilen för att kunna ta in dem via bakgården.

Hur hade han tänkt sig att komma ut?

Jag funderade om han skulle kunna vända bilen inne i garaget men då måste någon av bilarna med garageplats vara någon annanstans.

Han frågade om man måste ha taggen för att öppna porten. Min man visade upp vår garageöppnare och sa att man måste ha en sådan. Det måste man inte, man kan använda taggen för att få upp porten men att öppna den, krångla sig in i bilen och backa upp i backen förbi soptunnorna tar betydligt längre tid än den som går åt innan porten stängs automatiskt. Risken för att du fastnar och kör sönder porten är stor även om du har någon som står förberedd att varna dig. Du kan inte se när den går ner själv.

Vi hjälpte honom ut genom att stå beredda med våra öppnare men jag undrar om han visste vilken fara han utsatte sig, bilen, porten och huset för.

När vi kommer med bil från garaget ser vi inte vad som händer på gatan utanför.

Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att bilar kör upp på trottoaren vid grannhuset och parkerar framför vår port. Oftast väntar de på någon som kommer runt hörnet eller varit på besök i någon av affärslokalerna på bottenvåningen. För ett tag sedan höll min man på att få fronten krossad av en av dessa bilar. Föraren som kört upp på trottoaren lyckades i sista ögonblicket väja ut på gatan igen.

Om du backar ut måste du ha hela gatan tom. Det händer inte ofta att den är det. Alldeles för många missar dessutom trettioskyltarna vid infarten till området. Femtio eller sjuttio är en betydligt vanligare hastighet.

Mannen frågade om vi bodde i huset. I höst har vi bott där i trettio år. Och vi har aldrig stannat i garageinfarten för att lasta av något. Vi har aldrig försökt att backa ut genom den.