Fantastiskt! För första gången i världshistorien håller bilisterna de lagstadgade trettio kilometrarna i timmen på gatan utanför vår lägenhet. Bilen med det trasiga avgasröret har inte hörts av på hela dagen.

Orsaken är enkel. Det står en polisbil utanför barberaren på andra sidan gatan. Trottoaren utanför är avspärrad.

Någon/några har krossat två rutor och kastat in något brännbart i lokalen. Den är helt förstörd.

När min man gick närmare för att kolla läget upptäckte han att det låg en spade där. Den liknade alldeles för mycket en av dem som vår bostadsrättsförening använde vid vårstädningen i går. Han berättade det för polisen.

Det finns tusen och ett skäl att irritera sig på barberaren. Lokalen är en samlingsplats. Män från mellanöstern kommer dit för att prata, inte för att klippa sig. De parkerar bilar på trottoaren, framför garageportarna; de använder trettiominutersparkeringen som dygnet runt parkering. De vänder på gatan i stället för att köra upp till korsningen för att göra det; de kör på trottoaren. De låter bilarna gå på tomgång i timmar.

De tog sönder porten in till grannens gård för att kunna stå under tak och röka, de är tuppar men kacklar som hönor. Innan pandemin ställde de en av de största raketsatserna mitt på gatan och brände av den.

Ingenting av beteendet motiverar några attentat.

Själv skulle jag vara helt nöjd om utländska förare fick köra upp innan de fick svenska körkort. För att de ska veta att man inte parkerar på trottoarer eller framför garageportar, inte låter bilen gå på tomgång mer än en minut, hur man kör om utan att riskera medtrafikanternas liv, hur man vänder i en korsning och att man ska sakta in innan man kommer in i en rondell och att man parkerar längst fram i en parkeringsficka för att bilister som kommer senare ska få plats.

Det är inte underligt att det sker så många bilolyckor i deras hemländer. 

Nej. Jag tycker inte att Sverige ska gå med i Nato. Inte Finland heller. Vem bryr sig om min åsikt? Möjligen Svenska Freds men jag har än så länge bara funderat på att bli medlem. Passiv medlem. Min tid som aktivist är slut.

Utan att hålla med Putin på en enda j-a punkt – det enda jag vill ge honom är en gratisbiljett till Haag – anser jag att Nato är en föråldrad organisation som bör läggas ner. Manteln som fredsbevarande kraft ska bäras av FN.

FN:s mandat bör utvecklas men först måste våldtäkter utförda av FN personal och korruption inom organisationen beivras och möjligheten att lägga in veto tas bort.

Det blir svårt. Jag inser det och ser hellre att de riktigt stora staterna får mer än en röst som kompensation när vetot försvinner.

Sveriges EU-kommissionär Ylva Johansson är bekymrad. Hon oroar sig för att vapen från kriget i Ukraina ska hamna i händerna på svenska brottslingar. Vapen från kriget i före detta Jugoslavien lever vidare bland svenska gängkriminella. Vad gör vi åt det?

Mänskligheten har alltid krigat men ligger det i våra gener? Tveksamt.

Varför inte förbjuda all tillverkning av vapen avsedda för krigsföring? Ett och annat hagelgevär och några älgstudsare kan få vara kvar men allt annat borde totalförbjudas. Internationellt.

Jovisst. Krigsmaterieltillverkningen är en hel bransch. Den försörjer tusentals, kanske miljoner, människor. Om all produktion av krigsmaterial lades ner skulle arbetslösheten öka. Helt klart. Vem betalar för vapnen? Skattebetalarna. Varför kan inte skattebetalarna stå för arbetslöshetsunderstödet? Materialet kan användas till vettigare ändamål. Förmågan att hitta på nya saker likaså.

Det är hög tid för oss att tänka om. Tänka nytt. Värdera livet. Framtiden. Ta itu med klimatförändringarna.

 bilden är hämtad från pixaby

Käre bror!

Jag vet – eller tror – att du inte kommer att läsa det här men om så skulle ske hoppas jag att du hinner tänka efter innan du låter ilskan ta över, för ilskan – eller ska vi kalla det irritation? – över varje påstående som inte passar dig leder oftast till en inte särskilt meningsfull munhuggning. Du kan gott läsa det här. Det är inte riktat mot dig som person; fenomenet finns överallt i samhället; åsiktsfriheten kräver att vi respekterar det.

Två nätter på hotell, två nätter på ett vandrarhem; 130 körda mil med tre tankningar på vardera runt 550 kr; runt åttatusen kronor förbrukade men till vad? Sträckan har vi kört tidigare, delar av den åtskilliga gånger. Vindkraftverken har blivit fler, många fler, överallt utom i Sörmland. En av mina bästa bilder tog jag genom fönstret på Brahehus, borta i horisonten skymtade vindmöllorna.

Tyvärr så tog jag bilden med min gamla traditionella kamera och det verkar inte som om det nya datorskrället accepterar den. Tyvärr så hjälper det föga att bli arg. Vad har vi mer gjort än tittat på vindkraftverk?

Kört fel i Landskrona. Varför? Kommer du ihåg hur vägar du körde några enstaka gånger för åtta – nio år sedan – eller ännu längre tillbaka – gick? Kan tänka mig att du inte gör det.

Och sedan hälsade vi på hos dig. Vi borde ha gjort det åtskilliga gånger mellan de fåtaliga besöken, jag vet, men jag fick bekräftat, det som jag oroat mig för, att det skulle se ännu värre ut i och runt det lilla huset än förra gången. Trots att det var väntat uteblev inte chocken. Såg jag chockad eller ilsken ut? Jag sa ingenting.

Växtligheten runt husvagnen skvallrade om att den inte förflyttats på flera år. Det fanns ingen luft i däcken.

En gammal fällbar IKEA-stol har stått ute så länge att limningen har gått upp. Om någon satte sig på den skulle den rasa samman.

Koltrastar håller till under pappas båt. Den du tog över ansvaret för när han dog. Båten har inte sett vatten på de senaste trettio åren men är av ett kanadensiskt träslag som inte går att såga sönder. Förra året bodde en igelkottfamilj under den.

Jag skulle varken våga ställa något på träbordet eller sätta mig i någon av metallstolarna som står utplacerade lite här och där. Trädgården ett underbart ställe för humlor. Maskrosor, tulpaner och andra blommor svarar för dieten. I trädtopparna skymtar tre skatbon. Småfåglar kvittrar och skuttar omkring. Jo, jag erkänner att din tomt är ett paradis för djuren. Men det är inte djuren som ska ärva dig och om jag låter allt vara som det är för deras skull måste jag, syrran och din svägerska, betala fastighetsskatt. Ställer de upp på det?

I vardagsrummet står tre dammsugare, varav en trasig. De ryms inte i städskrubben. Städskrubben är troligen full av sådant som borde hamna på förpackningsåtervinningen tvåhundra meter längre bort på gatan. På matsalsbordet ligger en trave med broschyrer av något slag och där står en skokartong. Jag talar om att Reebok är en bra sko. Och så vidare. 

Trafikstyrelsen börjar ifrågasätta den förmåga att köra bil. Under våren har du fått sprutor för att få bort en svullnad i ögonen; de kommer kanske att kunna ta bort efterstarren med laser men annars är det kört. Du ser för dåligt. Du behöver färdtjänst.

Gamla batterier ligger lite överallt. Kaffekannan är brun. Smörkniven du plockar fram är inte ren. Det ligger skräp över allt. Jag ska se till att du får en fungerande e-mailadress. Det är inte svårt. Du har adress och lösenord men vet inte var du hittar g-mailsidan och begriper inte vad du ska med Google till. Du var ju teknikern. Du var den av oss som först fick tillgång till datortekniken.

Jag säger att du behöver hjälp med allting men när min man frågar om han kan bära bort en del till förpackningsåtervinningen får han blankt nej. Detta trots att du åtskilliga gånger sagt att du behöver en sådan som han, någon som städar upp efter dig, som din fru en gång var. Jag beundrar henne. Hur stod hon ut?

Vi åker hem. Du undrar varför vi hade så bråttom. Vi kunde ha gjort en utflykt till Skäralid. Hur lång är rundan? En kilometer, säger du, och underlaget är jämt. Under hela vårt besök gick du på sin höjd hundra meter.

Vi åker hem. Planerar för det värsta och hoppas på det bästa.

För att fastigheten ska vara möjlig att sälja måste trädgården rensas med en maskin som dra bort träd och buskar med rötterna. Humlebona kommer att stryka med. Huset måste specialbehandlas av en hjullastare eller dylikt. Några föremål kan räddas från rivningen men det mesta måste källsorteras. Sedan kan tomten säljas.

Om det varit på den gamla ”goda” tiden då varje nerskriven mening hamnade på ett papper skulle min man blivit smått tokig på mig. Det är han som tömmer papperskorgarna hemma hos oss och det är där mina bloggar har hamnat den senaste tiden. Som tur är tar inte den digitala papperskorgen särskilt stort utrymme.

Är mina åsikter så fantastiskt viktiga att de måste spridas ut över världen? Om tankarna åtminstone handlade om klimatförändringarna! Allt detta tjat om Ryssland går mig på nerverna och det blir f-n ta mig inte bättre av att tankarna hela tiden hamnar där!

Det här är ett modernt krig. Satelliter bevakar det som händer på marken. Med hjälp av drönare kan man detaljstudera händelseförloppet och attackera på det känsligaste stället. De vapen som används har en modernare teknik än under tidigare krig. Robotar kan vara precisionsinstrument – men medan ryssarnas nyare modeller är på upphällningen och de kan inte hänga med i samma produktionstakt som väst; där står vapenindustrins aktieägare och gnuggar händerna i förtjusning; det är inte deras hemländer som slås sönder och samman. Vem som helst kan filma det som händer och skicka ut det i etern. Hela världen kan få veta vad som händer i realtid.

Jag läser tidningar men det mesta passerar förbi. Det händer för mycket. Ofta är det småsakerna som har lättast att fastna.

Idag hittade jag en notis: ”Ukrainas it-armé har enligt flera medier lyckats slå ut den digitala portal som alla ryska alkoholproducenter måste använda. När den nu ligger nere kan fabriker inte ta emot råvaror, och butiker kan inte hantera leveranser.”

Är det en bra idé att störa ryssarnas supande? Kanske det. Frågan är om det skulle ge dem en chans att tänka klarare eller om abstinensen skulle göra det än värre. Sups det fortfarande på arbetsplatserna så lär kvaliteten på produktionen inte vara av hög kvalitet. Vad kan man vänta sig av vanliga knegare som saknar framtidsutsikter och måste bo kvar i de råtthål som kallas hem? Kriget lär inte motivera till nykterhet.

Bilden kommer från Pixaby

1 maj.

Mitt förstamajfirande brukar numera inskränka sig till att jag lyssnar på några låtar som jag fortfarande uppskattar. Internationalen. Arbetarmarseljäsen. Till dialektikens lov.

I år klarade jag det inte. Och det trots att jag fortfarande räknar mig som socialist. Även om jag tillhör miljöpartiet.

Numera tror jag inte att arbetarklassen kommer att ta över makten – stora delar av det som förr kallades arbetarklass präglas numera av en i grunden reaktionär syn på samhällsutvecklingen – utan snarare är det den arbetande organisationen som kommer att göra det; och övertagandet kommer på intet sätt att ha den minsta likhet med Lenins projekt, men om vi inte vill att mänskligheten ska gå under måste vi avskaffa penningen som måttstock på framgång. Demokrati är en förutsättning, inte ett mål.

Att lyssna på internationalen borde inte ställa till några problem men i år gick det inte. Det spår som Lenin ledde in Ryssland på, har inte bara gått åt helvete; det är värre än så; det utgör ett hot mot mänskligheten.

Som dialektiker – ett stort ord att ta i sin mun – följer jag spåren tillbaka, inte bara till nittiotalet utan vidare till både Stalin och Lenin. Det är mycket mer än så här men jag vill ändå göra en kort sammanfattning.

Efter det andra världskriget var Sovjetunionen sönderslaget, tillintetgjort både mänskligt och materiellt. Politbyrån vågade inte erkänna hur stora förlusterna under kriget var – hårdhänta metoder mot såväl soldater som civilbefolkning gör att ledningen dessutom var medskyldiga till en hel del av förlusterna i människoliv, vilket de vägrade att erkänna – de ville inte heller medge hur svagt landet var i kalla krigets inledningsskede.

Det har aldrig talats om det men ekonomiskt tillhörde Sovjetunionen förlorarna.  I stället höjdes ”det stora fosterländska kriget” upp i skyarna och växte till det monster av lögnpropaganda vi ser just nu. Drömmarna har för länge sedan gått förlorade. Och krigen är fortfarande mänsklighetens största slöseri. 

Bilden kommer från Pixaby. Nu är det tjugosju år sedan jag själv deltog på ett första majmöte. Då var jag inte digitaliserad. 

Jag kan förstå Kallas och Hellners entusiasm över sina silvermedaljer i OS. Träningen. Anspänningen. Taktiken. Kampen. Svetten som rinner nerför nacken och ansiktet. Envisheten.

Även om jag inte vet hur utrustningen ser ut, eller fungerar, kan jag tänka mig känslan av att åka ner för slalombacken, störtloppsbacken eller hoppbacken.

Jag förstår även hockeyspelaren som jagar över isen och försöker förena lagets taktik med verkligheten. Lagspelets dynamik.

Jag kan tänka mig att delta i vilken av OS-sporterna som helst – förutsatt att jag inte riskerar livet – enbart för möjligheten att kanske komma näst sist i stället för sist.

Men jag begriper framför allt inte vitsen med att ligga i soffan och titta på andra människors prestationer. Jag känner inte till taktiken. Jag vet ingenting om de ansträngningar som gjorts före OS. Jag kan inte avgöra hur mycket energi den enskilde deltagaren har kvar eller hens möjligheter att ta hem segern. Jag kan inte påverka resultatet och om en svensk eller en norrman eller någon annan vinner – vad spelar det för roll?

Vi är alla människor och det finns viktigare saker än OS att engagera sig i. Tycker jag, som inte kan se något spännande i varken den ena eller den andra grenen hemifrån soffan. Om jag fick delta – ja, det vore en annan sak. Om jag vore i Sotji som iakttagare skulle jag förmodligen vara mer intresserad av OS konsekvenser för lokalbefolkningen än vem som vinner vad.

Jag har missat något – men vad?